För ett tag sedan hamnade jag i en diskussion som fortfarande ger mig huvudvärk. En sådan diskussion du innerst inne vet inte kommer leda någon vart men du kan bara inte släppa samtalet för att du bryr dig så mycket att dina händer skakar.

Vi var hemma hos en kompis och drack vin och pratade om konst och konstigheter. Vi började prata om film och om grova scener man inte kan glömma. Så jag tog upp våldtäktscenen ur Män som hatar kvinnor, en scen som etsat sig fast i mitt minne av många orsaker. Vi började prata om filmen ett tag och allt är frid och fröjd fram tills en av personerna i rummet säger “Jag förstår inte varför hon bara inte gick”. Jag förstår att hen syftar på huvudpersonen Lisbeth, mycket mer än så begriper jag inte. Personen förklarar för mig hur det var Lisbeths val att stanna först genom det första övergreppet men framförallt att det helt och fullt låg på hennes ansvar att hon gick tillbaka då våldtäkten inträffade. “Hon kunde ju bara inte gå dit, eller hur?” Redan här är ju hjärnblödning ett faktum men det slutar inte för det. Personen i fråga tar diskussionen vidare in på hur misshandel i nära relationer alltid är den utsattes fel och stärker detta med argument som “En person kan vara aggressiv, så är det bara, men om du stannar så har hen ju något att slå på.” “Om du stannar och provocerar personen så är ju det ditt fel.” För bara något år sedan skulle jag nog gått i taket redan vid första kommentaren men nu lyckades jag hålla mig (relativt) lugn. Jag vill så innerligt att folk ska förstå. Jag tror inte på att tvinga någon till en viss åsikt men hur får man fram ett argument på ett bra sätt när man helst av allt vill skrika ut hur dum i huvudet personen är? Ja, det vet jag fortfarande inte men jag kan tillägga att samtalet fortsatte i ca 2 timmar och jag kan bara hoppas att någon ny tanke väcktes.

Vad som gör mig allra mest upprörd är tanken att man bara kan lämna om man hamnar i ett våldsamt förhållande, bara sådär. “Om du stannar med någon som slår dig är du ju bara korkad!” Det gör mig så ont att folk vägrar se att det är mer komplicerat än så. Och jag tror också att diskussionen kring kvinnohat ger en felaktig bild av hur det faktiskt går till. Jag kan bara se till mina egna erfarenheter och personer runt omkring mig men jag är övertygad om att det sällan handlar om just hat, snarare ren, sjuklig kärlek. Ofta en så stark kärlek att rädslan att förlora en person leder till kontrollbehov.

När jag var 17 år träffade jag en person som jag blev helt och hållet tokförälskad i. Vi inledde ett förhållande och jag märkte redan tidigt att han var lite kontrollerande men vi pratade om det och han lovade att bättra sig. Det var så mycket kärlek, jag älskade honom och han älskade mig. Det hela varade inte allt för länge men jag brukar ofta säga att det räckte gott och väl. Efter inte ens ett år insåg jag att jag var tvungen att göra något. Jag hade på nåt sätt redan tagit beslutet men det tog mig ett tag att faktiskt ta steget. Jag visste ju hur det skulle gå. Vi var på en fest och han blev upprörd över något, jag vill minnas att jag gått iväg en stund utan att säga vad jag skulle göra. Vi började bråka och som vanligt skämdes jag något enormt och försökte dra mig bort från folkmassan. Jag var livrädd, jag visste ju hur han kunde bli. Han fick panik och kunde inte längre kontrollera sig. Han höll i mig stenhårt, tryckte upp mig mot väggen när jag försökte ta mig därifrån. När jag tog upp min telefon för att försöka ringa på hjälp tog han den (det tog ett bra tag innan jag fick tillbaka den). Någon gick förbi och jag ville ropa på hjälp men hans blick fick mig att vara tyst. Och när jag sa att jag inte ville vara med honom längre hotade han med att ta sitt liv.

Jag hade bestämt mig, jag hade fått nog. Men det betydde ju inte att det tog slut där. Vad som följde var ett halvår av telefonsamtal och sms där han förklarade hur dåligt han mådde och hur han inte kunde leva utan mig. En gång kom han också hem till mig, när jag var ensam hemma. Jag var var så rädd att jag låste alla dörrar och gömde mig på mitt rum. Jag kände mig patetiskt. Liten och patetisk.

Efteråt har jag fått höra allt från “jaja, folk gör allt för kärleken” till “men ge honom en chans till, han kan ju ändra sig”. Också “men han slog dig aldrig? Vad gnäller du för då?” . Till det kan jag bara svara; nej, men jag önskar att han gjorde det! Så att det jag kände inombords kunde bli synligt för alla runtomkring, för att en fet blåtira är svårare att dölja. Jag vet att det jag var med om kan ses som litet och obetydligt i jämförelse med vad många andra är med om. Men jag anmälde aldrig, mina upplevelser finns inte med i någon statistik eller register någonstans. Därför måste vi prata om det. För jag vet att det finns så många fler som varit i liknande situationer.

Varför man inte lämnar någon som slår en? Det finns många orsaker men två vanliga; kärlek och rädsla.

Tack.