Det är inte alltför längesen jag lämnade Sverige, ungefär ett år har jag befunnit mig på olika platser utanför Svea rikes gränser. Dock är jag redan så hysteriskt trött på alla de människor som tittar oförstående på mig och frågar: “Men, Sverige som är så bra, varför lämnade du det landet?”. Jag vet att jag är otroligt privilegierad för att ha fått växa upp med ett svenskt pass, i en familj där alla bär ett svenskt pass. Och ja, jag är till och med blond och blåögd (innan hårfärgen får göra sitt vill säga). Jag har levt ett helt fantastiskt liv i Sverige. Men till skillnad från många andra så vet jag att så är inte fallet för alla. Jag vet att Sverige inte är Lilla Perfekta Landet som ryktet säger. Det fascinerar mig att ett lands bild utåt kan vara så ristad i sten att folk bara ser förbi det som faktiskt händer.

Inhumana deportationer sker hela tiden. Även här kan man läsa om det.

Hjälp för nyanlända existerar inte.

Och nu senast Sarkawt. Jag ska helt ärligt säga att jag trodde inte det var sant när jag först läste det. Ett barn på 17år ska utvisas TROTS att han är adopterad av sin svenska fostermamma. Man skulle ju kunna tänka sig att en adoption skulle räcka, men nej.

Sarkawt kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn för 2,5 år sedan, båda hans biologiska föräldrar är avlidna. Han är sedan januari i år regelrätt adopterad och bor med sin mamma på en gård i Bohuslän. Men på grund av att han var äldre än tolv år när adoptionen gick igenom så gavs han inget Svenskt medborgarskap och det anses inte heller som en rättighet att få bo med sina föräldrar. Så, alltså, Ingrid ses som Sarkawts rättfärdiga mamma men Migrationsverket anser det inte nödvändigt för familjen att bo tillsammans.

Situationen är tung. Många vill hjälpa men vet inte riktigt hur, tekniskt sätt har alla lagar och regler följts. Det finns en namninsamling och en facebookgrupp som uppdateras kontinuerligt. Jag väntar på mer information men sprider det jag har så länge.

#låtsarkawtstanna