Idag är det Sveriges nationaldag, dagen då vi firar Svea rike. Vi hissar den blågula flaggan och sjunger ”du gamla du fria”. Det är också en dag då nationalism normaliseras.

Det kanske kan vara svårt att se hur en dag som denna kan vara något negativt, äta jordgubbar i sommarsolen och hylla det fantastiska landet vi lever i, men det är ett fantastiskt tillfälle för alla rasistiska och fascistiska grupper att ostört lalla runt i sina Ultima Thule-tischor och göra som de brukar. Det är intressant, hur starkt folk vanligtvis reagerar när någon hyllar landet men just den här dagen verkar det dock vara helt okej, som en fri dag då alla får släppa fram sin inre patriot. På många håll börjar det nu också poppa upp evenemang som ska göra nationaldagen tillgänglig för alla, det ska firas på olika språk och olika kulturer. Det är en fin tanke, absolut, men jag skulle önska att man tänkte ett steg längre.

Igår läste jag en text av Soran Ismail, om hur han ofta får höra att han inte är svensk, trots att han själv ser sig som svensk och dessutom har ett svenskt medborgarskap.

”Sedan är det en annan sak att olika medborgare kan ha olika etniciteter, jag till exempel har kurdisk etnicitet. Men det är ett annat ord än nationalitet. Alltså: alla svenska medborgare är svenskar men alla svenskar är inte medborgare. Däremot finns ingen motsättning mellan begreppen. Det är inte ”hälften, hälften” som gäller utan ”både och”. Inte halv, utan dubbel.

På samma sätt som någon kan vara homosexuell, innebandyspelare och skåning, så kan man också vara svensk och kurd. Alla personer består av en uppsjö av olika identiteter och det är upp till individen själv att avgöra hur mycket vikt man lägger vid vilken.”

Soran har rätt, självklart, ens nationalitet är något du kan ha vid sidan av många andra identiteter och det är upp till dig och ingen annan att bestämma. Det är bara det att jag anser inte att det största problemet är att någon nekas en nationalitet, det är att det fortfarande är något som eftersträvas. Nationaliteter skapar grupper, grupper skapar gränser, gränser skapar automatiskt ett vi och dem-tänk. Som jag ser det så kvittar det hur mycket vi satsar på öppenhet och gemenskap, så länge det finns något som att vara svensk så kommer folk uteslutas. Så länge det krävs något för att tillhöra en viss nation, vare sig det är ett medborgarskap eller att man själv känner sig som tex svensk, så kommer gränserna att bestå.

Och vad är det vi firar, egentligen? Att Gustav Vasa kröntes till kung? Eller bara att vi är lite bättre än alla andra? I vilket fall så är det inget jag vill vara med på.

Sveriges antirasistiska front, jag ber er, rannsaka er själva och fundera på om detta verkligen är något ni kan stå för.

Slopa nationaldagen!