Joel Bjurstömer Almgren dömdes den 29 april till 6,5 års fängelse för dråpförsök, olaga hot, våldsamt upplopp och brott mot knivlagen. Detta efter att ha försvarat den fredliga demonstrationen i Kärrtorp i December förra året. Han var en av dem som gjorde det polisen skulle ha gjort men inte klarade av. Han var en av dem som stod upp och motade bort de fascister som attackerade. Mitt i tumultet knivhöggs en av fascisterna och det är det Joel nu dömts för, till 6,5 års fängelse, trots att han säger sig ha agerat i självförsvar.

Många diskuterar nu huruvida hans handling är försvarbar eller inte. Som denna texten i Aftonbladet, skriven av Åsa Linderborg. Hon inleder texten med att skriva “Om inte antirasisterna i Kärrtorp försvarat sig den 15 december förra året, och om inte några hade ställt sig i fronten och tagit stryk för att skydda alla andra, hade den dagen kunnat sluta i en katastrof.” Jättebra, tänkte jag, mer av detta. Men ganska snabbt ändras inriktningen på texten. Stödet för Joel sedan han häktades har gått under orden Antifascism är självförsvar, det kallar Åsa “en helt galen maxim.” Genom hela texten säger hon emot sig själv. “Joel är en av Sveriges mest hotade personer, men det är inget försvar för att han ska ta upp en kniv på en demonstration.” Jag undrar Åsa, om du nu skulle vara en av Sveriges mest hotade personer, skulle inte du göra allt i din makt för att försvara dig och personerna runt omkring dig? Kanske till och med bära kniv på en demo som du misstänker kan attackeras?

Vidare refererar Åsa till historiska händelser där våld har varit vägen till framgång, hon säger till och med; “De flesta framsteg när det gäller folkligt inflytande och medborgerliga rättigheter har krävt våld.” Franska revolutionen, Amerikanska revolutionen, avkoloniseringen, den svarta medborgarrättsrörelsen, avskaffandet av apartheid i Sydafrika, nazismen på 80-talet. Hon avslutar detta argument med att ta upp det klassiska exemplet på tanten i Växjö som drämde sin handväska i huvudet på en nazist 1985 och säger att det är skillnad på en handväska och en kniv. Absolut, visst är det det! Men det var ju knappast en handväska som användes i alla de exempel som räknas upp. Nej , dessa kamper vanns med uppoffringar och framförallt våld. För att det fanns personer som Joel som var beredda att offra sin frihet och sina liv för det de ansåg vara rätt.

“Läget hårdnar, men vi är inte i en situation där vi behöver antifascistiska medborgargarden. Vi vinner heller inget på att förespegla att den faran ens är överhängande.” Jag undrar om Åsa har någon som helst insikt i vad som sker i världen idag. Europa svämmar över av fascistiska krafter, att förminska det faktumet är i mina ögon att stötta dessa krafter. Jag tror inte heller hon har någon koll på de åsikter Joel själv står för.

Jag ska erkänna, jag brukade tänka i dessa banor, “våld löser ingenting, det måste finnas andra alternativ”. Men jag är trött på gullandet, jag är trött på att ingen vågar säga ifrån på riktigt. Jag har hört många säga hur mäktigt det var i Kärrtorp när demonstranterna med ord motade bort nazisterna. I dessa sammanhang nämns sällan de som stod på frontlinjen. Jag undrar, hur hade det gått om dessa personer inte slog tillbaka? När nazisterna kom springandes med glasflaskor, påkar och ja, även knivar. Vem hade kunnat skadas? En av de äldre demonstranterna? Ett barn?

Om du vill läsa Joels egna ord så kan du göra det här.

#freejoel