Idag är det den internationella kvinnodagen. Det är en dag för att uppmärksamma och belysa situationen för dagens kvinnor. Många ser det som en dag att fira, jag ser det som en dag att kämpa. En chans för alla olika grenar av feminismen att samlas för ett enat mål, alla människors lika värde. Jag har ofta väldigt svårt att finna mig själv i just feminism, som jag har skrivit tidigare. Mycket för att jag inte tycker om att sätta titlar på mig själv, också för att det finns mycket i feminismen jag inte kan relatera till. Jag kallar mig sällan feminist, precis som att jag inte kallar mig för antirasist. Självklart är jag det, men det är egentligen bara en viktig del i kampen för allas lika värde. Vad jag kämpar för är att ingen ska dömas för vem hen är, vare sig det är kön, sexuell läggning, ursprung eller hudfärg. Det är väldigt enkelt egentligen. Min syn på feminism är min syn, din är din. Vi har alla olika utgångspunkter och det kommer alltid vara svårt att få en samlad, enhetlig bild. Vi kan bara fortsätta arbetet just där vi är i den situation vi är. Jag fick växa upp i Sverige, jag har haft många förmåner som många andra kvinnor bara kan drömma om. Jag vet att många kommer gå på olika demonstrationer idag och kanske aldrig någonsin engagera sig igen. Tråkigt, tycker jag, men jag kan inte tvinga med någon. Jag kan bara hoppas att ännu fler känner sig taggade och istället fortsätter kampen. Det spelar ingen roll om du är man eller kvinna, queer eller något helt annat. Om detta är din första kontakt med feminismen eller om detta är en microdel av din dagliga kamp. Tillsammans kan vi förändra!
